Saturday, May 26, 2007

Lite på svenska

So here's a post mostly in Swedish. I wrote a fictional letter and I don't think I can translate it to English but I know many of you know Swedish so here it is:

Min älskade

Nu ligger jag nedbäddad i din säng. Jag kommer hit varje dag och låter minnena av dig skölja över mig. Det var länge sedan de sista doftfragmenten av din underbara kropp försvann men jag letar ändå långsamt och noggrant mig fram med slutna ögon och tänker att om jag bara kan känna ett uns av din doft så finns du kvar här hos mig.

Hur kunde jag låta mig bli så hals över huvud förälskad i dig? Förtvivlan över att vi aldrig hann dela våra tankar om tiden innan. Tankarna om varandra under den första tiden tillsammans. Du vet hur man ofta en bit in i relationer går tillbaka och väver ihop minnena från de första stegen tillsammas. När visste du första gången att du var dragen till mig? Visste du redan när jag kom fram till dig den där första gången att jag redan fallit för dig? Visste du någonsin att jag redan innan vi sagt ett ord till varandra hade tappat fotfästet och var bortom all räddning?

Minns du när vi kysstes första gången? Det är klart att du gör. Men vet du hur det var för mig? Jag började tappa hoppet om att någonsin komma dig nära då du böjde dig fram och kysste mig. En stilla kyss, kanske bara ett kort farväl från din sida. Jag är så ledsen att jag aldrig fick berätta för dig hur du fick mig att för ett ögonblick glömma allt annat. Hur det bara var du och jag i hela världen. Inga bekymmer, inga sjukdomar, ingen annan någonstans. Det var bara du och jag kvar i hela världen.

Jag önskar att jag kunde sätta mig ner och berätta hur mycket den kyssen betydde för mig. Av alla ögonblick som byggt mitt liv är det den stunden som jag allra helst minns. I det ögonblicket var allt bara lycka.

Allt stannade upp.
Allt stannade kvar.

I den stunden vad vi de enda som fanns, de enda som räknades. Du var allt för mig och jag tror att jag var allt för dig

Men det är något jag aldrig kommer att få veta. Jag hoppas att du fick veta vad jag tänkte. Jag hoppas att du vet, verkligen vet, hur du stannade upp lela min tid, hela mitt jag. Men jag är rädd att du inte ens anar. Att det inte finns någon eller något som berättar allt det här för dig.

Det finns ingen doft kvar av dig i dag heller. Den här sängen är bara sängen du sov i, inte sängen du finns kvar i.

Min älskade, jag hoppas att jag får kalla dig min älskade. Visste du att jag älskade dig? Eller var vi bara en stund av verklighetsflykt och gemensamma drömmar för dig? När du kysste mig den första gången, kände du då också att hela världen stannade eller fyllde världen dig med skam och skuld över den börda du la på mig? Trodde du att du kunde välja om jag skulle älska dig eller inte? Trodde du att du la ditt ok på mig?

Min älskade, om jag har en önskan i mitt liv så är det att du får veta, verkligen veta, att det du gett mig var allt igenom min gläde att bära. Ingenting av det du lagt på mig var en börda. Om allt jag fått av dig var en kyss vore jag för evig tid glad. Nu fick jag oändligt mycket mer och varje dag är en dag då jag tackar gudarna att jag fick träffa dig.

När jag var barn berättade min farfar de mest fantastiska historier om tiden före vår, när magiska varelser härskade på vår jord och alla sagorna skrevs ner. Jag trodde att sagornas tid var förbi, att allt i vår tid var utan magi. Skulle inte varje väsen från alla tider avundas oss, alla tidigare historier blekna när vår blev berättad?

Den första kyssen du gav mig innan vår resa formade allt det jag är. Resten av vår saga gav oss mig alla nyanser till den tavla som nu är vårt liv. Du och jag. Allt något så stort kan vara så kort.

Varken du eller jag var perfekta. Ändå blev vi tillsammans det vackraste som någonsin funnits. Det som för evig tid kommer att eka mellan bergen. Sagan som alltid lever kvar.

Vi trodde båda att livet var över, vi trodde båda att allt var stora var för andra. Men det vi fick var den största av skatter. Att två liv kan få vävas ihop så nära, att två liv faktiskt kan bli ett. Det måste vara den största gåvan någonsin given samtidigt det som nu förbannat mig till att för evig tid vara halv.

Att ligga i dina armar och veta att jag var för evigt trygg. Att känna mig helt säker, helt trygg och allt igenom hel. Det var mer än jag någonsin kan önska.

När du låg där i min famn och hela världen var vår, när plötsligt en tår föll ner för din kind och landade på mitt bröst. Visst ville jag för alltid stanna kvar i min dröm men att få möta verkligheten med dig var en större smärta än jag kunde bära men samtidigt mer ljuvt än allt jag tidigare drömt om.

Jag önskar att du finns där ute och fått höra hur ren och klar min kärlek för dig var i ögonblicket då du berättade för mig. Jag minns med smärta den tystnad och den sorg jag kanske visade. Min vän. Min tystnad och stillhet var inte i på något sätt skapad av besvikelse. Den tid vi fick tillsammans fick aldrig smaka ett ögonblick av besvikelse.

Jag borde ha lyft upp dig i en virveldans, kysst dig och berättat högt och klart att jag var din. Men trots att jag bara låg där stilla och tyst fick jag vara din tills all din tid var slut. Min vän, min värld, mitt allt. Att våra dagar inte ens hann bli räknade. Att din tid redan var slut. Att jag ligger här och letar fragment av din doft i den säng där vår saga fick sitt slut. Att den sjukdom redan ägde allt so var du. Allt detta innan vi knappt fick börja vårt liv tillsammans.

Nu är du borta och jag ligger här. Med papper och penna du lämnat mig skriver jag ett brev som du aldrig kan läsa. Du och jag hade allt. Kanske var det därför vi aldrig kunde bli mer. Det var rätt redan från början. Nu ligger jag här i din säng som bara bär doften av mig och min desperata längtan efter mer av dig. Du är för alltid borta och jag är för evigt bara halv.

No comments: