Wednesday, May 30, 2007

Lunch break

So I'm on my lunch break from work. Yes! It has been a long time since I had a job more than a few hours here and there so it is sweet to be able to say that: I am on my lunch break.

When I work I sit in my bed with my laptop on my lap and now on my break I sit here in my bed with my laptop on my lap. More specifically my job is at a company called Voxbiblia who sell the Bible on audio files in different ways. Right now I am sitting and cutting files following our Swedish Lectionary.

Noa, my husband also work at Voxbiblia and has recently made a nice little embedded player that I want to try out.



Now my break is over and I will go back to work.

Tinky Winky in trubble again

Polands official spokesperson for children's rights, Ewa Sowinska wants psychologists to examine if Tinky Winky, the purple Teletubbie is gay and should be banned from public television in Poland. Ewa Sowinska had watched Teletubbies and didn't realise he was a boy at first and was very concerned when she understood that it was a boy that carried a handbag. You probably remember the same argumentation from Jerry Falwell many years ago.

From a BBC article:

Ms Sowinska wants the psychologists to make a recommendation about whether the children's show should be broadcast on public television.

Poland's authorities have recently initiated a series of moves to outlaw the promotion of homosexuality among the nation's children.


It is strange that a country can spend so much energy on the wrong things but I think it is even more strange that so many thinks that a handbag makes someone gay. I know a lot of gay men and only one of them have I ever seen carrying a handbag. Men carrying handbags are often transvestites and they are most often heterosexual. As so often the conservatives are not mainly afraid of homosexuality but of non-heteronormality.

Saturday, May 26, 2007

Lite på svenska

So here's a post mostly in Swedish. I wrote a fictional letter and I don't think I can translate it to English but I know many of you know Swedish so here it is:

Min älskade

Nu ligger jag nedbäddad i din säng. Jag kommer hit varje dag och låter minnena av dig skölja över mig. Det var länge sedan de sista doftfragmenten av din underbara kropp försvann men jag letar ändå långsamt och noggrant mig fram med slutna ögon och tänker att om jag bara kan känna ett uns av din doft så finns du kvar här hos mig.

Hur kunde jag låta mig bli så hals över huvud förälskad i dig? Förtvivlan över att vi aldrig hann dela våra tankar om tiden innan. Tankarna om varandra under den första tiden tillsammans. Du vet hur man ofta en bit in i relationer går tillbaka och väver ihop minnena från de första stegen tillsammas. När visste du första gången att du var dragen till mig? Visste du redan när jag kom fram till dig den där första gången att jag redan fallit för dig? Visste du någonsin att jag redan innan vi sagt ett ord till varandra hade tappat fotfästet och var bortom all räddning?

Minns du när vi kysstes första gången? Det är klart att du gör. Men vet du hur det var för mig? Jag började tappa hoppet om att någonsin komma dig nära då du böjde dig fram och kysste mig. En stilla kyss, kanske bara ett kort farväl från din sida. Jag är så ledsen att jag aldrig fick berätta för dig hur du fick mig att för ett ögonblick glömma allt annat. Hur det bara var du och jag i hela världen. Inga bekymmer, inga sjukdomar, ingen annan någonstans. Det var bara du och jag kvar i hela världen.

Jag önskar att jag kunde sätta mig ner och berätta hur mycket den kyssen betydde för mig. Av alla ögonblick som byggt mitt liv är det den stunden som jag allra helst minns. I det ögonblicket var allt bara lycka.

Allt stannade upp.
Allt stannade kvar.

I den stunden vad vi de enda som fanns, de enda som räknades. Du var allt för mig och jag tror att jag var allt för dig

Men det är något jag aldrig kommer att få veta. Jag hoppas att du fick veta vad jag tänkte. Jag hoppas att du vet, verkligen vet, hur du stannade upp lela min tid, hela mitt jag. Men jag är rädd att du inte ens anar. Att det inte finns någon eller något som berättar allt det här för dig.

Det finns ingen doft kvar av dig i dag heller. Den här sängen är bara sängen du sov i, inte sängen du finns kvar i.

Min älskade, jag hoppas att jag får kalla dig min älskade. Visste du att jag älskade dig? Eller var vi bara en stund av verklighetsflykt och gemensamma drömmar för dig? När du kysste mig den första gången, kände du då också att hela världen stannade eller fyllde världen dig med skam och skuld över den börda du la på mig? Trodde du att du kunde välja om jag skulle älska dig eller inte? Trodde du att du la ditt ok på mig?

Min älskade, om jag har en önskan i mitt liv så är det att du får veta, verkligen veta, att det du gett mig var allt igenom min gläde att bära. Ingenting av det du lagt på mig var en börda. Om allt jag fått av dig var en kyss vore jag för evig tid glad. Nu fick jag oändligt mycket mer och varje dag är en dag då jag tackar gudarna att jag fick träffa dig.

När jag var barn berättade min farfar de mest fantastiska historier om tiden före vår, när magiska varelser härskade på vår jord och alla sagorna skrevs ner. Jag trodde att sagornas tid var förbi, att allt i vår tid var utan magi. Skulle inte varje väsen från alla tider avundas oss, alla tidigare historier blekna när vår blev berättad?

Den första kyssen du gav mig innan vår resa formade allt det jag är. Resten av vår saga gav oss mig alla nyanser till den tavla som nu är vårt liv. Du och jag. Allt något så stort kan vara så kort.

Varken du eller jag var perfekta. Ändå blev vi tillsammans det vackraste som någonsin funnits. Det som för evig tid kommer att eka mellan bergen. Sagan som alltid lever kvar.

Vi trodde båda att livet var över, vi trodde båda att allt var stora var för andra. Men det vi fick var den största av skatter. Att två liv kan få vävas ihop så nära, att två liv faktiskt kan bli ett. Det måste vara den största gåvan någonsin given samtidigt det som nu förbannat mig till att för evig tid vara halv.

Att ligga i dina armar och veta att jag var för evigt trygg. Att känna mig helt säker, helt trygg och allt igenom hel. Det var mer än jag någonsin kan önska.

När du låg där i min famn och hela världen var vår, när plötsligt en tår föll ner för din kind och landade på mitt bröst. Visst ville jag för alltid stanna kvar i min dröm men att få möta verkligheten med dig var en större smärta än jag kunde bära men samtidigt mer ljuvt än allt jag tidigare drömt om.

Jag önskar att du finns där ute och fått höra hur ren och klar min kärlek för dig var i ögonblicket då du berättade för mig. Jag minns med smärta den tystnad och den sorg jag kanske visade. Min vän. Min tystnad och stillhet var inte i på något sätt skapad av besvikelse. Den tid vi fick tillsammans fick aldrig smaka ett ögonblick av besvikelse.

Jag borde ha lyft upp dig i en virveldans, kysst dig och berättat högt och klart att jag var din. Men trots att jag bara låg där stilla och tyst fick jag vara din tills all din tid var slut. Min vän, min värld, mitt allt. Att våra dagar inte ens hann bli räknade. Att din tid redan var slut. Att jag ligger här och letar fragment av din doft i den säng där vår saga fick sitt slut. Att den sjukdom redan ägde allt so var du. Allt detta innan vi knappt fick börja vårt liv tillsammans.

Nu är du borta och jag ligger här. Med papper och penna du lämnat mig skriver jag ett brev som du aldrig kan läsa. Du och jag hade allt. Kanske var det därför vi aldrig kunde bli mer. Det var rätt redan från början. Nu ligger jag här i din säng som bara bär doften av mig och min desperata längtan efter mer av dig. Du är för alltid borta och jag är för evigt bara halv.

Friday, May 25, 2007

Make adverbs, not jokes


Last week I had a English class lead by a very nervous teachers student. He held a lesson on how to make adjectives into adverbs. Many if not everyone of us students had heard about this several times before but he was to nervous to notice that. In the end of the lesson we got a few adjectives to make adverbs out of by our selves for a few minutes and then he questioned us how we did. Still very nervous he didn't hear what we were answering and asked the same question over and over again.

Actual excerpt:

Teacher: If the adjective is hard, what is the adverb?
Me: Hard.
Teacher didn't hear me and continued: Did anybody write hardly?
Me: Hardly...
Teacher: But that is wrong Alex, the adjective is hard. Does anybody know what hardly means?
Me: Hardly.
Teacher: Yes, do you know what hardly mean?
Me: Hardly.
Teacher: Yes, do you know what it means?
Me: Almost not at all. I barely have an idea of what it means.

Teacher explains it in Swedish since he is sure I don't know.

Teacher: Can anyone make a adverb out of sarcastic?
Me: Sarcastically I can't.
Teacher: What?
Me: Sarcastically...
Teacher: That is correct, great Alex.

And so the lesson went on.

I am glad my term is coming to an end. I have just gotten a great job and might not be coming back to school this fall. But that is another post.

Tuesday, May 22, 2007

Spring-time happiness or just another post.

So right about now the fabulous mr Peterson Toscano is performing a stand-up performance in my town and I am sitting here at home missing out on it. Strangely that feels rather good. The reason why Im here and not there is because I have three kids I get to spend the evening with. Right now I am listening to Rufus Wainwrights new album Release the Stars and as soon as the kids are asleep I will watch a episode of one of my favorite TV-show with a glass of wine left over from the dinner we had yesterday with the whole apartment filled with people I like and love. No, I am not even close to complaining I just feel blessed.

I know I haven't been writing much here lately. That is mostly because my life has been crazy busy with the end of my term. My last final is tomorrow and than things might be slowing down. Another reason I am not writing as much is that much of what Im thinking about is on a personal level and I don't really know where I stand and then it can be even more confusing to write about it and share it with others.

Yesterday I finished my utredning/inqury that is obligatory to make a legal sex change in Sweden. I finished all of it except for this last step last spring and now I am finally finished with all of it. Now it is mostly waiting left. And a thousand other things. But it is a huge step and relief to be where I am now.

I have a thousand wishes regarding how my life could improve but at the same time I am so happy to be where I am now. More and more often I get the priceless feeling that I am just the person I should be right in the place I should be in.

Thursday, May 03, 2007

Faliure

Yesterday I got some frustrating news.

In Sweden the equivalent to high school is called gymnasium. I did not graduate the gymnasium in my teens but dropped out. To be able to study at a higher level you have to graduate and get a diploma called slutbetyg - a name an English teacher student I had once translated not to final grade or school-leaving certificate but to slut grade.

The rules surrounding this slutbetyg is complicated and differs if you are young, have finished some high school or non at all. A couple of days ago I heard from another student that a rule I thought I had gotten right actually was different and that I then would not qualify for higher education after this term. So I went to the guidance office to seek some answer and was very relieved to learn that I had got the rule right. For a second or so I felt really good but then she looked closer on my report cards I brought and told me that I missed a required coarse. My last guidance council told me I didn't have to take that coarse but I learned that she probably thought I hadn't any previous high school and I do so the rules force me to take that coarse and now it is to late to do this term so there is no chance of going to the university this fall.

I felt so stupid for not double check the first info I got. If I had known this earlier it wouldn't have been any problem. It is a coarse I wanted to take every term but it never really worked well with my schedule.

The problem for me now is not that I have to take this coarse. The problem is that I completely lost motivation and inspiration to finish this term. I have been on reserve energy for a while and now I just feel empty.

I got a profound sense of worthlessness and meaninglessness I didn't go to todays class even if I really need them. Tomorrow is my first final and I know I will go but I feel like such a failure even in advance so I doubt it will go well. It's the first of two English class finals and it is 90 minutes of essay writing. It will probably result in me writing even less on this blog for a while. The main reason for my infrequent posts here is my English class and getting language "skills" graded. I should focus my energy onto something I do well instead. Unfortunately I haven't found much of that. My talents are above average in much areas but I am not really good at anything.

I detest our school system right now. I am so stupid but the system seems to be even more stupid. I have studied so much and so hard and I scored so high on the högskoleprov, our national university aptitude test and still I can't get in because of a short and irrelevant coarse I will never need for knowledge just for the qualification. It is a science coarse and I will study history and philosophy.

Graduation seems to be for others than me. But I know I will finish it. I have failed enough and I got more than enough of stubborn genes and I will do this. I just have to get the frustration out on something and now it gets to be you.

Mom, don't get worried, I am just sad and frustrated. Many things are very good as well. The spring is coming at last. If you squint you hardly see any ice on the shore in this photo on our Nydalasjön